onsdag 12 oktober 2016

Petter Stordalen om sin frus svåra sjukdom

Jag skrev redan för nästan två år om Gunhild Stordalens allvarliga och sällsynta sjukdom: systemisk skleros. En sjukdom som gjorde att hon i värsta fall hade ett år kvar att leva. Då levde också fortfarande min sambo Olle Blomkvist, men han hade bara ett par veckor kvar att leva eftersom han hade cancer och han dog den 5 december 2014. Jag visste att han var dödssjuk, men hoppet är det sista som överger en människa, och det är ingen idé att se fram mot en död som kanske inte kommer. Och så fungerar också Petter och Gunhild Stordalen nu när hon som första patient i världen har genomgått ännu en stamcellsoperation för att försöka att bli frisk. Eller åtminstone leva längre.

Hon är naturligtvis någon som kan uträtta mycket eftersom pengar inte är något hinder. Och hon kan göra gott för andra människor som har denna sjukdom. Meningen med det hela går att se och Petter Stordalen säger att han är agnostiker, vilket betyder att han inte tror på Gud, men att han inte utesluter att saker kan ske bortom hans förstånd. Och det är vad paret hoppas på samtidigt som de tar en dag i taget. Något som vi också gjorde som par. Vi tog en dag i taget och såg inte längre framåt än så. Vi var lika det här paret också för att det var rätt stor åldersskillnad mellan oss. Olle var yngst och elva år yngre än jag. Gunild Stordalen är sexton år yngre än sin man.

Sjukdom kan drabba när som helst. Eller olyckor så det gäller att alltid ta sig en funderare: vad kan jag göra i dag om jag skulle dö i morgon. Är det något som behöver uträttas? Någon jag behöver prata med? Ska jag ändra något i mitt liv? Eftersom min mamma dog totalt oväntat när hon var 43 år gammal i ett astmaanfall och jag hittade henne död när jag var 22 år har jag länge tänkt så. Att det är viktigt att känna att jag bottnar i livet och att det inte finns något ouppklarat. 

Samtidigt räknade jag naturligtvis aldrig med att Olle skulle dö före mig. Jag räknade med att vi skulle få en bra ålderdom tillsammans, inte att han skulle dö 57 år gammal. Han som aldrig hade varit sjuk utan var frisk i stort sett hela livet tills cancern drabbade. Och att jag skulle få somna in först omgiven av min familj. Men som sagt vi vet aldrig. Nu blev det trots allt rätt abrupt att han dog för han hade genomgått sin sista cancerbehandling dagen innan han dog. Han skulle ha fått en stråldos till dagen han dog. Men han hann somna in den morgonen innan jag och yngste sonen kom fram till sjukhuset. Döende gör ofta så att de smiter iväg så att vi som anhöriga inte behöver vara med om de sista andetagen.

Visst visste vi att han var sjuk och han var naturligtvis under palliativ vård, vilket är vård i livets slutskede. Men som sagt. Mirakler finns och är verkliga, men i vårt fall fick vi inte något sådant. Och vi har mått rätt dåligt sedan dess i vår familj, men håller oss trots allt över ytan. Sorgen följer med hela livet även om den dämpas genom att tiden går och andra sorgligheter dessutom tar över. Livets olika faser kan inte hejdas och inte döden heller. Detta ingår om man själv inte lämnar tidigt. På ett märkligt vis kan jag se att olyckor, sjukdomar plus andra svårigheter och även död passar in i det vi behöver gå igenom här i livet. Vi i vår familj har tagit på oss mycket tydligen. Eller hur man ska se det. Meningen med Olles död framstår på sätt och vis som klar, samtidigt som vi aldrig kan få hela svaret. Allas våra liv i släkten har blivit allvarligare och djupare sedan dess. 

Gunhild Stordalens nya stamcellsoperation var i somras och den gick bra rent tekniskt, men eftersom hon är den första i världen som har genomgått denna andra operation finns det inte prognoser om framtiden. De båda äkta makarna befinner sig på okänd mark och måste utforska denna varje dag. Men hennes man menar att hon har uträttat så mycket under de senaste åren och att han beundrar sin fru, att hon har gjort mycket mer än vad han har gjort med sin hotellkedja. De vet båda att hon inte kommer att få ett långt liv. Dock att hennes liv kommer att vara spännande och bra så länge det varar. Mer än så kan ingen människa begära. Här är Gunhild Stordalens facebook-sida.
Här är olika bilder från Olles och vårt liv.
Ett liv är mycket längre
och starkare än döden.
Och det man behöver minnas är alla de
år då en människa levde. Inte när den dog. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar